Wikipedia läser högt:
Självkänsla eller självuppfattning är den självkännedom som handlar om uppfattningen man har om sig själv och den man är. Dålig självkänsla kan både vara att under- och överskatta sin person eller kapacitet, och behöver hållas isär från begreppetsjälvförtroende som har med prestationer att göra. God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska också hållas isär från självuppskattning (normal narcissism), som handlar om att acceptera och tycka om sig själv.
Att ha dålig och låg självkänsla kallas mindervärdeskomplex eller självförkastelse, vilket är mycket destruktivt för personen i livet. Dålig och förhöjd självkänsla kan yttra sig somstorhetsvansinne eller narcissistisk personlighetsstörning, eller som ett accentuerat personlighetsdrag av narcissism, vilka kännetecknas av att personen inte inser sina begränsningar och inte har en sann bild av sina förmågor. Även under den maniska fasen av bipolär sjukdom syns förhöjd men ogrundad självkänsla. Att utveckla god självkänsla innebär att skapa en objektiv uppfattning om sig själv, på gott och ont.
Självkänslan uppstår i relation mellan individen och dess omgivning samt i utvecklingen av överjaget; patologiska tillstånd kan dock uppkomma till följd av förändrad hjärnaktivitet (se dopamin och serotonin). Mobbning ochpsykisk misshandel kan sänka självkänslan så att den blir handikappande för individen. Det finns olika teorier om hur sjukligt förhöjd självkänsla uppkommer.
En viktig komponent i självkänslan är förmågan att hävda dig själv under möten med andra. Förmågan till självhävdelse ingår i det bredare begreppet känslomässig intelligens. God självhävdelse syftar inte till förmågan att hävda sig till en bekostnad av andra, utan att säkerställa en balanserad maktfördelning mellan de inblandade parterna. Assertivitet är ett engelskt lånord relaterat till självkänsla, som översatt motsvarar förmågan att hävda sig själv gentemot andra. Ordet har börjat dyka upp, bland annat på översättningstjänstentyda.se[1], trots att ordet inte är listat i SAOL.
Häromdagen, närmare bestämt i Fredadags fick jag min första födelsedagspresent. I år har jag fakstiskt inte några som hellst förväntningar på min födelsedag då jag fyller ojämt och mycket. Det är inget speciellt att fira.
Det var en bok av Mia Törnblom som heter "Självkänsla nu!". I den boken har Mia samlat massa tankar kring detta med självkänsla, självförtroende och personlig utveckling.
Men visst gör ni som jag och rynkar lite på näsan när ni läser att jag har fått en bok som kan användas som ett redskap för att boosta självkänslan, SOM födelsedagspresent?! (För nej, jag har inte önskat mig den någonsin).
Vilken jubelidiot. Jag vet inte med er 28 åringar där ute, men åren går- jag är närmare 30 än 25, jag har inte uppnått allt jag velat i ens 20-års ålder, jag är fortfarande osäker på framtiden och nuet, ja jag har inte fullbordat min 20-års gräns.
Vem säger att allt jag vill göra ska göras under en viss period och sen går det inte att göra längre?
Jag. Jag sätter gränserna, reglerna och förhoppningarna i mitt liv. Jag påverkas av allt omkring mig men det är ändå min plan. Och visst kan jag göra mycket av det jag velat få uträttat i min 20-års ålder, i min 30 års ålder men endel saker blir svårare.
Sen har vi min barndom som jagar mig (bokstavligt talat- det var min biologiska pappa som skickade boken).
Minnen som är svåra att placera om det är verklighet eller fantasi, djupa sår som har skapat ärr lite varstanns i hjärteroten, osäkerhet och tankar kring att man inte vore värd något har följt mig som om telefonen vore satt på snooz varje dag som påminnelse.
Det mest irriterande jag vet, är när jag kommer på mig själv med att trycka ner mig själv. De dagar jag inser att jag har tryckt ner min kapasitet och värdighet i botten under en längre tid får mig att explodera. Men jag kan inte hjälpa det. Då gråter jag, vill jag vara ifred och börjar successivt bygga upp mig själv igen, bit efter bit- lite i taget.
Alltid, ALLTID faller jag tillbaka. Det kan gå två veckor, tre, kanske till och med en månad innan jag är där igen, men jag lyckas aldrig tro på mig själv till 100 % fullt ut.
Jag förstår fortfarande inte helt och hållet vad skillnaden på självförtroende och självkänsla är.
Men jag vet så mycket som att det är något jag måste jobba på. Självkänslan och självförtroendet. Dels så visste jag det innan jag fick den här boken men den konstaterade faktiskt det faktum. Jag har tänkt på den här förbannade boken och dess innebörd så att jag håller på att bli tokig. Teorikonspiration om att det är hans fru som skickat boken i ren jävelskap, att han skickar den för att han inte kan säga åt mig att jag ska växa upp och ta tag i min situaiton själv och att jag ska glömma allt han har gjort mot mig och mina syskon??? Jag blir tokig på att inte veta.
En sak vet jag.
Min biologiska pappa. Är en skitstövel. En feg skitstövel. Han har säkert bra sidor han också, men i mina ögon är han en feg liten människa som aldrig vågat ställa sig upp och ta sitt ansvar. Han må vara 190cm lång (typ) men han är en mycket mycket liten och feg människa. Min mamma har ändå färgat bilden av honom väldigt mycket när vi barn inte visste bättre och visst det har nog gjort sitt till att jag känner som jag gör om honom men han har faktiskt inte bevisat motsattsen. Jag har inte varit hemma hos honom sedan jag var 16 år kanske? Det är alltså 12 år sedan...
Sedan dess har jag och mina syskon Veronica och Jimmy fått:
1 inbjudan för 4 år sedan där han ville att vi skulle träffas i Farmors sommarstuga alla barn, tillsammans med han och hans fru. Detta ställe ligger långt ute i smålänska skogarna, där ingen kan höra en skrika..
Jag ringde och avböjde förslaget å mig och mina syskons vägnar. Han tyckte jag skulle växa upp och ta ansvar för mitt liv och förlåta, jag tyckte att han skulle tänkt på vår uppväxt när vi var små, att det alltid varit han som var vuxen och vi barn och att jag förlåter inget när han inte ens gör något helhjärtat. Vi la på oense.
För 2 år sedan träffade jag honom när vi var ute och onyktra i västervik. Det blev lite kalabalik, men vi gick undan och jag vet inte hur många gånger jag sa att jag föraktade honom, men budskapet kom nog fram. Jag berättade om hur mycket han missat i våran uppväxt, han grät och kändes ångerfull, sen gick han hem till sin hysteriska fru som ringde på telefonen hela tiden. Jag gick hem med min mamma. Väl hemma bröt jag ihop. Det var svårt. Mamma fanns där som vanligt och tröstade mig, som hon alltid gjort.
I sommras satt vi på samma restaurang, med ett par bord emellan oss, ingen av oss hälsade.
Det var allt.
Fram tills i fredags då han skickade den här boken om självkänsla.
Jag har dålig självkänsla och ibland dåligt självförtroende, helt klart. Men det är INTE hans problem. Det har det aldrig varit. Det hade varit hans problem OM han hade funnits i mitt liv, men inte nu när han upprepade gånger han tagit avstånd. Han har inte rätt att skicka en sån bok utan en förklaring.
Den här boken är inte något plåster på såren, det är en kniv som rispar upp ärren.
Jag tänker inte bevisa något för honom men OM jag bygger upp min självkänsla och mitt självförtroende så är det inte för hans skull eller med hans förtjänst, utan min egen. Mitt mål i livet är att inte låta han ta cred för något som har med mitt liv att göra.
Han ska inte ta cred för något som har och göra med mina syskon heller.
Eller jo, han kan ta cred för att ha lärt oss att inte ta något för givet, att ta ifrån oss som barn rätten att lita och förlita oss på människor i nära realtioner, han kan få ta cred för min oro att bli lämnad.
Sen tror inte jag på att en människa kan vara helrutten rätt igenom. Han har sina goda sidor, och han har med all säkerhet varit en fantastisk pappa till sina andra barn, det tror jag verkligen för de barnen är hur mysiga och väluppfostrade som hellst.
P.s Jag tänker inte läsa boken utan jag ska skicka tillbaka den till dess rättmätige ägare. Sen kan man ju fråga sig hur kul han hade tyckt om jag skickade en bok till honom med titeln "Din spermie, ditt ansvar".
