mytheory

Vill ni höra en av livets största klyscha? 

Lev ditt liv som att det skulle kunna vara över vilken minut som hellst.

 

För endel är det en verklighet, en vardag och inte en klyscha. 

I två timmar har jag sökt, lyssnat och läst om Kristian Gidlund på internet. Jag har lyssnat på hans berörande berättelse i sommarpratet i p1. Jag har sökt på bilder på honom via google bilder. Jag har läst en bråkdel av allt vackert han har format på sin blogg. 

Jag tänker och hoppas att denna person fick lika mycket creed och uppmärksamhet av vad han skapade med väl utvalda ord till klanderfria meningar. Då som Nu. 

Tyvärr inte av mig. Jag visste inte vem Kristian Gidlund var vid namn förens min svärmor tidigare i sommras nämnde att han skulle vara med på sommarpratarna i P1 i sommar. 

Sugarplum fairy visste jag vilka de var. Vid bandnamn, inte vid medlemmar. 

Men vad hade det gjort för skillnad? Om jag visste vem han var när han levde...ingen. Nu vet jag, och jag som många många många andra är berörda av hans ord. Hans styrka. Hans nakenhet. Hans kärlek. 

Vill ni bli berörda av en stark person i en svag männsklig kropp så läs hans blogg. I kroppen min. 

Eller lyssna på hans sommarprat i P1. 

Eller inte..men jag är glad att jag gjorde det. 

 

Livet behandlar oss olika. Vi föds med olika öden. Ja, det är vad jag tror iallafall. Det är en tro som vilken annan som hellst, kalla det överlevnadsinstinkt om ni så vill. För mig finns ödet tills att motsatsen är bevisad.

Medens prinsessan Estelle föds med en Nikon D4 i ansiktet och blev känd i media direkt från att vara en vinnande spermie i en kraftfull kamp om sin mammas livmoder, så föddes jag i ett brunt och gult rum på en smal sjukhussäng i ett obetydligt BB i småland. Min mamma var inte en kronprinsessa och jo visst fanns det en kamera i förlossningsrummet men det var min biologiska pappas kodak ultra engångskamera som fick knäppa ett par väl valda bilder på min födelse. De bilder har aldrig visats för allmänhetens åskådning. 

Jag är heller inte en prinsessa. Som Estelle. Det är efter att vi båda har blivit empryon från att ha varit spermier som vår berättelser och öden går åt olika håll. 

 

Vissa säger att hon föds med en guldsked i munnen, vissa tycker synd om flickan. 

Jag tänker såhär. Jag fick all möjighet och chans att skapa mitt egna liv. (motsägelsefullt då ödet styr allt, ja- men jag vet ju inte vad ödet styr och bestämmer åt mig. Och sålänge jag inte vet vad som ska hända imorgon så är allt ett frågetecken med en känsla av egen vilja). Det fick inte hon. 

Jag har haft fria tyglar i en uppväxt där jag visserligen inte kunde styra över till den mån att jag var omyndigförklarad till att jag blev 18 år, så alla beslut mellan 0-18 år vilade lätt  på min mammas hand men hon gav oss barn ändå fria tyglar och litade på våra omdömmen i många beslut. Rätt eller fel det är upp till betraktarens öga. 

I och med min uppväxt har jag lärt mig att ta vara på mig själv, stå upp för vad jag tror på, jag har fått skinn på näsan och i många stunder där andra vill styra mina tankar har jag markerat att det är inget jag ställer upp eller går med på. Med det sagt så är jag ändock inte en enstöring utan kärlek och vänskap. Mitt liv är berikat av vänner, kärlek, skratt, gråt, ärlighet, nakenhet, visdommar, kloka beslut, musik, friska vindar och mycket annat som gör livet lätt att leva.

 

Jag har för övrigt en tendens att springa iväg i mina blogginlägg när jag vill skriva så mycket men hittar inte orden. Jag börjar med en berättelse men slutar vid en helt annan eller så lyckas jag knyta samman banden mellan i detta fall en cancersjuk människa med starka ord och starkt hjärta till en obetydlig frisk jag, i mitt livs esse. Som livet är. Salt och sött. Svart och vitt. Smärta och glädje. Kändiskap eller inte. Vilja eller ovilja.

Kamp eller lättja. Vi har alla olika öden framför oss. 

Jag lovar mig själv allt för ofta att inte strunta i livet. Att ta tillvara på det lilla fina mitt framför mina ögon. 

Och efterom att jag uppenbarligen har minne som en guldfisk så tänkte jag idag att det vore en bra idé att skriva ner detta som ett mantra. Jag har min blogg där mycket står nedskrivet men allt där emellan är bara skitsnack och jag orkar inte skrålla mig igenom allt skit jag skrivit geonom åren för att kanske hitta någon inspirerande guldklimp som gör mig stark och får mig att tänka på livets mening.

Så jag tänkte istället brodera en tavla där jag skriver följande:

 

Och slänga upp denna dänga på en väl vald plats där jag inte kan undvika att se på den varje dag.