Ta ansvar
Vi kan ta de vanligaste scenariona här och nu.
Vikten.
Jag är ett talande exempel på hur gött det är att skylla sin graviditet på övervikt. När den där smala kompisen du känner spänner ögonen i dig när du ska ta en kaka TILL och du är snabb med att ursäkta den kakan med att "jo men vadå, jag har ju fött barn"... JA, för 10 månader sen?! Vad är din ursäkt IDAG? Och nu pratar jag ju självklart bara om människor vars ha fött barn för 10 månader sen och som skyller sin övervikt på att hon födde barn för 10 månader sen och VILL gå ner i vikt. Det finns ju självklart undantags mammor som inte bryr sig eller som rent av är lyckliga för att de har gått upp i vikt efter de fött sitt barn. En klapp på axeln och Grattis till er!
Vi andra- som har gnällt dag ut och dag in i 300 dagar på ett år till vår omgivning på att vi är övervikta för att vi exempelvis har fött barn. Vi kan bara ta och sluta gnälla så förbannat. Sluta äta så förbannat. Och sluta tycka så förbannat synd om oss själva. Ta tag i situationen istället. Det kan vara från allt mellan att börja banta, äta mindre, motionera och/eller tänka annorlunda. Hur en tanke kan få magen att vara mindre svullen kanske ni undrar? Jo jag menar att om man börjar tänka mer förnuftigt kring mat, socker, fett och livsmedel så kan man komma långt. Välj popcorn istället för chips vid fredagsmyset eller ännu bättre gurka- och morotsstavar med dipp istället för både chips och popcorn. Eller vad vet jag, låt fantasin flöda. Bara ni slutar gnälla på er övervikt och lägg era problem i andras tankar. Det är själviskt och faktisk rent idiotiskt. För det är ditt ansvar. Ingen annans. Om du inte har en sjukdom som gör att du inte kan gå ner i vikt. Det får man faktiskt prata om. Är något oklart med mina regler här fram och tillbaka så är det bara att fråga. Och detta är ju självklart inte ett måste utan mer ett mantra.
Barndomen.
Ok fine. Barndomen sög. Dina föräldrar sög. Dom skilde sig eller bråkade. Dom läste aldrig bamse eller du fick ingen veckopeng. Bu jävla hu. Jag rekommenderar att du pratar med en legitimerad terapeut eller psykolog om detta. Eller så rycker du på axlarna. Bearbetar detta i ditt huvud, löser det där inne eller så gör du det inte och så går du vidare. Bli inte en skugga hela ditt liv av hur dina föräldrar bestämde att ditt liv skulle vara tills du blev 18 år och myndig. Jag är 30 och jag har fått höra hela mitt liv att min biologiska pappa inte ville ha med varken mig eller mina syskon att göra. Och så var det. Han har sagt till mig att han trodde att vi skulle ha det bättre utan honom. Det kan jag la tycka är att lägga alldeles för mycket ansvar på oss som barn, men fine- han har la sina hjärnspöken som intalar honom det för att kunna kliva upp ur sängen varje morgon utan dåligt samvete.
Men jag kan inte leva flera dagar och behöva oroa mig över att min barndom och den osäkerhet jag alltid levt med ska ta över vem jag är. Jag måste ju kunna få vara min egen. Inte en skugga av det. Jag vill vara så mycket annat. En bra mamma, en rolig och älskvärd sambo, en stöttande syster och dotter, en glad och sprallig vän, en som hör av sig till sina morföräldrar bara för att de ska få prata av sig, en som är arbetsflitig och skapar sig en karriär, en husägare, en upptäcklysten, en som njuter till fullo av livet osv. Det kan jag inte vara fullt ut om jag hela tiden låter min trasiga barndom ta för stor del av vem jag är. För den gör mig osäker, rädd att bli övergiven, den ger mig dåligt självförtroende och den får mig att gråta mycket. Tankarna på min barndom lutar allid åt det negativa som hände då. Hur lycklig den en var många gånger så påminner den hela tiden om det tragiska svarta som lägger sig som kåda på mina lyckliga barndomsminnen.
Men nu kan jag prata om det och rycka på axlarna och säga som det är. Ta det för vad det var. Men ändå ha en distans till det. För jag är inte den jag kunde varit utifrån de förutsättningar som jag fick.
Så fundera kring det, ta kontroll över hur du själv vill handskas med det och gå vidare på ett eller annat sett. Antingen så är du den som dina föräldrar gjorde dig rent fysiskt och psykiskt eller så är du den du själv bestämmer dig för att vara.
Tid.
Jag har inte tid dit eller jag har inte tid hit. I jobbet så får du bara antingen ta dig tid eller så får du skjuta upp det till imorgon eller så får du prata med din chef om att du behöver mer tid. Eller så slutar du vara lat om det är det du är. Och i mitt jobb så vet jag att ibland handlar det inte om tid utan mer om vilken kvalité man väljer att ge på den tid man har. Och att det är kvalitén som ger resultat.
Den tid du har hemma före eller efter jobbet tillsammans med din familj eller vänner eller på någon aktivitet är den tiden som du ska värdera högt. Det är den tiden som kommer ha betytt något i slutändan när du ligger på din dödsbädd. Vi vet att vi bara får ett begränsat antal år i livet. Och vi har aldrig någon garanti på hur många år det är. Men om du inte tar tillvara på varje dag med det du mår bra av så har du inte förstått innebörden med livet. Då får du prioritera annorlunda. Jag tror inte på att det ultimata är att dö rik. Jag vill kunna dö lycklig och eftersom att jag kan dö vilken dag eller minut som helst så strävar jag efter att alltid ha tid att ge min sambo en kram innan jag går till jobbet (om han är vaken) eller säga att "jag älskar dig" till min dotter när hon ska gå och lägga sig. ALDRIG somna arg. Det har du kanske inte heller tid för.
Så ta dig tid och sluta gnäll att tiden inte räcker till.
Andra grejer gnäller onödigt mycket över är bl.a: Vädret, service, utbud, kostnader, kvalité, invandring, skryt, dålig uppfostran, särskrivning m.m. Och jag återkommer säkert snart med ett inlägg om hur ni som gnäller över detta ska sluta med det också.
Nu ska jag umgås med min fantastiska familj. Min förkylda fina familj. Men jag gnäller inte. Det vågar ja ju liksom inte efter detta inlägget.
