Pappabloggaren
Min sambo hade pratat med några kollegor på sitt jobb om att blogga.
De tyckte tydligen att det skulle vara en superidé att han blev en modern-bloggande pappa när han ska ta ut sina pappadagar i December.
Jag tyckte också att det var en bra idé och erbjöd mig att han skulle få gästspela här i min blogg.
Visst vore det lite roligt?
Det hade bringat tillbaka liv till bloggen också.
Men känner jag min sambo rätt så kommer han inte göra det. Att vara "pappaledig" innebär så mycket annat skoj.
Tv-spelande, träning, matlagning i lugn och ro, läsa de där böckerna som han alltid velat läsa men inte riktigt hunnit, lusläsa alla de där tv-spels sidorna på internet osv.
Yeah right säger jag bara.
Han kan ju få tro att det är så hans "pappaledighet" kommer att se ut.
Det pratar vi förresten om mycket här hemma nu när vi lever i stundens hetta av att jag är just "mammaledig".
Jag hade inte velat kalla det "ledig" och det är något som jag känner att jag mer än en gång behöver intyga C om. Jag är inte ledig om dagarna. (Inte nätterna heller för den delen).
Som jag ser det, så sliter jag mer nu än när jag hade ett fysiskt arbete att gå till.
Fast med det säger jag inte att jag hade velat byta bort mina dagar mot hans. Det är två vitt helt skilda ämnen.
För hur frustrerande och intensiva dagar jag och my babygril än har här hemma om dagarna, så är jag dubblet upp mer frustrerad och framförallt stressad på jobbet. Hur det nu kan komma sig.
Här hemma ska jag uppfostra och se till att mitt barn - mitt allt - får den mest älskvärda, ärliga, genuina, hjärliga och humana uppfostran jag kan förmå mig att ge henne. På mitt jobb svarar jag i telefon, hjälper till så att personalen får utbetalat sina löner, skriver schema, bokar vikarier och tillsammans med mina kollegor - ser till så att ett lag goa hemtjänspersonal får dagen att gå runt, dag ut och dag in. Där snackar vi inte om tunga grejer som uppfostran, att lära någon om rätt och fel, att skydda ett liv från att hamna på fel bana, att så pedagogiskt och logiskt som möjligt förklara livets olika riktningar och om vikten till eget bestämmande.
Det är som att skriva en bok. Typ.
Först är boken bara vita ark. Men med min magiska penna och med mitt magiska tänkande och min historia så blir det en berättelse. Som efter flera magiska ord, mycket tänkande, många tårar blandat med lite svett bli en helt magisk bok.
All detta tänkande, skrivandet, svetten och tårarna måste också leverera. Alla kan skriva en bok, men inte alla kan skriva en bok som säljer och når ut till den stora massan.
Förstår ni hur jag menar?
Alla (kvinnor) kan föda ett barn, men inte alla kan uppfostra och lära det barnet rätt från fel.
Jag försöker inte påstå att just mitt barn kommer bli den mest perfekta boken/människan som alla vill läsa/umgås med men jag kommer baske mig försöka att uppfostra henne till en genuin ärlig härlig människa.
Att göra det, tar nog mer på krafterna och kommer vara mitt livs största utmaning. Det vet jag.
Sen kanske jag åker och simmar med alligatorer i djungeln när/om jag får en 40-års kris men det känner jag på mig kommer vara en pice of cake efter man fått barn.
Hur som hellst, så är tanken den att C ska vara hemma på "pappaledighet" med vårt barn mellan December 2014 - Mars 2015 och då tycker jag att de få stunder han får över från att springa efter-, städa-, tvätta-, söva-, trösta-, leka-, mysa-, mata,- vår dotter- ska han blogga här.
