Står still.
Idag tänkte jag skriva om hur skyltfönstren ändrat sin neon-korall-blandade kompott till en ullig grå-svart tjock hinna- bara på EN vecka!
Jag tänkte låta er ta del av min semestervecka i Cypern. Vädret, maten, festen, familjen - ja, rubbet.
Jag har tänkt på att jag inte skrivit något på över en vecka och tänkte ge er allt!
.
Men så kommer jag hem och får ett hjärtskärande besked och tappar allt. Att jag just valde "hjärt"skärande besked har väl sin underliggande förklaring men jag pallar inte att gå in djupare på saken. Jag vet inget alls egentligen. Jag har skrivit om det förr och jag skriver det igen- blir man påmind om att döden aldrig kan planeras utan den bara sker, ibland när man minst anar det, ibland lite mer bekant- så ringer det någon slags väckarklocka i skallen på än att man inte lever tillsammans med dom man älskar för alltid. Att man inte alltid ska ta livet som en självklar 5:a. Att livet har sina begränsningar.
Jag vet bara att det är nu man verkligen får bekänna färg. Stötta, lyssna, prata, försöka förstå, gråta, trösta, visa medlidande- ja finnas.
Jag skriver kanske om Cypern i morgon. Eller i övermorgon. Eller ja jag vet inte, just idag känns allt som det står still. Jorden snurrar och tiden går men jag står still.
/M
Döden är nog det ända ingen kan råda över.. Idag, i morgon, om en månad, år.. Så ja, man kan aldrig visa för mycket hur mycket någon betyder för en. Aldrig! Små saker, en vink.. "hur mår du?".
Jag nappade på att börja skicka brev, med frimärke adress och hela den där känslan. Så idag ska minsann min mormor och morfar ha fått ett kort med en hund och ett ditklistrat fyrklöver som jag hittade i sommras! dom behöver lite lycka o tur.
Jag vet inte vad som har hänt, men jag skickar dig en stor varm Kram. Och hoppas att eran vecka på Cypern iaf var jättebra! >KRAM<