På liv och död
Idag. Den 17 december 2013 slutade lillkatten andas. Hon somnade in hos vetrenären efter ha fått en lugnande spruta, en narkosspruta och tillsist den sprutan som gjorde att hon lämnade detta livet och begav sig mot katthimlen. Pappa satt hos henne hela tiden och klappade henne ömt. Hon var lugn och stilla. Det svåraste måste vara att ta beslutet över att någon ska få sluta sina dagar på jorden för att den personen inte med ord kan säga det själv. Lilla fina Lucia. I 12-13 år har hon varit en familjemedlem. Det är mer jobbigt än vad jag kunnat ana. Näst på tur är min älskade Sixten. Han har sina njurproblem och är för fet för att göra sig ren. Katter är i vanliga fall väldigt renliga djur, men Sixten har tuvor på ryggen och bryr sig inget vidare. Mamma får inte plocka i tuvorna för då blir han argsint ser ni. Sixten kan la vara något på 11-12 år han också och håller inte samma tempo som förr. Fast för att vara katt har han aldrig hållt något särskilt högt tempo. Aldrig varit lekfull eller snabb. Snarare slö och bekväm. Och hungrig. Min älskade katt. Min skatt. Han är min Tracy. Tracy var vår hund som vi alla älskade så jättemyclet i familjen samtidigt som ingen ville ta hand om henne. Hon fick inte det utrymme och den tid hon behövde för att få vara hund med alla dess behov vad det nu innebär. Så en dag tog mamma det fruktansvärt jobbiga beslutet att lämna bort Tracy till en mer hängiven och uppmärksam familj. Där i den familjen bodde även Tracys syskon. Lösningen var optimal för Tracy, men inte för mig. Jag befann mig i Fjällen och när jag kom hem var Tracy borta. Som jag grät. Så förtvivlad jag var över att hon kunnat med att lämna bort familjens älskade hund. Jag var självisk. Och idag vet jag att Tracy fick det bättre hos Biggis och den familjen, men det tog mig år att acceptera. Min mamma var ingen elak jävel som gjorde detta på jävelskap, nä hon gjorde det med största respekt och kärlek för Tracy. Hon såg bortom sina egna själviska känslor och gjorde det som var bäst för Tracy. Och det är som med Sixten, jag älskar honom av hela mitt hjärta- han är min ögonsten och jag kommer alltid ha ett gott ord för honom, och den dagen då han inte orkar mer så kommer jag bli förkrossad men jag vet att min mamma tar beslutet åt honom den dagen av kärlek och omtanke. Helt osjälviskt.
En katt jag ännu inte har släppt tankarna kring är min blind/döv/halta/svanslöse Tintin. Han med tovorna. Han som blev matad med p-piller tills han var uppmot 2 år för att vi trodde han var en hona. Han som ingen vet var han tog vägen. Blev han uppäten av en grävling? Påkörd av en bil? Omhändertagen av en annan familj? Skjuten av min morbror? Ingen som vet. Men den katten kommer jag alltid älska och minnas.
Till råga på allt så skulle min fina morfar ha fyllt år idag. Nils Andersson. Från klommersten. Grattis morfar i himlen! Du är älskad och saknad av många.
