mytheory

Ikväll känner jag mig faktiskt Modig nog att påstå att tiden bara försvann..
Nu i samma stund borde jag la ligga kvar där jag ligger i min säng fast med båda armana som ett skydd mot ansiktet. Ni som vill slå mig för att jag känner mig modig och törs säga att tiden bara försvann, vänta lite..låt mig förklara.
20 vårar- trött på skolan, livet, familjen, vardagen, ångesten och vardagskämpet flydde jag till Göteborg. Sveriges framsida och hederlige mans fristad. Här hamnade jag i säng med en mycket obegåvad man som tillika bär samma namn som mig själv om du tar bort ett ynka A i slutet. Även kallad Micke. Vi levde det liv vi kunde förstå oss på just då och i efterhand har jag förstått att hur obegåvad och ointressant denna man än var i mina ögon så gav han mig ett mod och en styrka. Tack för det!
Jag lämnade honom, eller viseversa det spelar egentligen ingen roll och hamnade istället i säng med en pojke med krulligt hår och rolig dialekt som bodde i västra frölunda. Jag blev störtförälskad redan första dagen då jag fick se denna ståtliga stålullskarl på arbetsplatsen som gav mig föda. Där mellan en sjukhussäng (liggandes en man som fått en stroke och aldrig återhämtat sig efter den) och mig står stålullskarln med en makkapär i handen som höjer och sänker sängen mellan oss. Min enda tanke var "stunt i sängen, i mannen som ligger i sängen, och tryck på mina knappar på det viset du trycket på den där höj-och sänkbaramakkapären, här å nu!"
Men nä. Han var fullt fokuserad på mannen som behövde vår omsorg där han låg i sin säng.
Ett halvår gick. Han hade tjej. Jag hade kille. Jag fick deala with it helt enkelt. Men så en dag, av en ren slump så satt jag i vår lokal på arbetet och lyssnade på ett band Pearl Jam. Då det och där lockade jag till mig krulltottens uppmärksamhet. Han gillade ju OCKSÅ rock!! Mest hårdrock men mjukrock funkade alldeles utmärkt. Ha, nu hade jag honom allt på kroken. Han frågade mig om säkert 10 olika band som han lyssnade på och som jag inte hade någon aning om, MEN så säger han i en sista suck av mördad förväntan: Tool då? Jaaaaa! Jag nästan stuttsar av stolen av lycka- Tool kan jag, tool vet jag! "Ja, den där anegemia är grrrrrryyym!" Svarar jag.
Krulltotten tittar på mig och flinar "aha eller du menar Aenima?" Knallröd i facet- "aa just det. Jag menade Aenima. Gryym! Jag älskar tool!"
Sen den dagen, sommaren 2005 såg frissefrillan anorlunda på mig och Jag fick gå hem och lära mig hårdrock. Frisset bjöd hem mig på kaffe å bullar (aka fest å fylla) och vi låg med varanda. Bara som hårdrockälskande musik jobbar vänner. Men vi låg med varann ändå! Ett litet steg för mänskligheten och ett stort steg för Michaela som vid dethär lagret var störtförälskad i frisssvintostållullskrullet. Vi gick på konserter, festade, sov över hos varann jämnt, myste, åkte till hans föräldrar å hälsa på. Iallafall. 13 oktober efter en veckas turbulens i vårt lilla kärleksnäste, då blev det vi. Vi blev ihop. Sen den dagen har jag levt mitt liv. Jag levde innan dess också MEN, sedan den dagen har jag skrivit sida för sida, dag för dag, på en ny sida av en ny bok. Första utgåvan av mitt liv som bok är alltså mellan jag var 0-20 år. Nu, snart 8 år senare skriver jag fortfarande förfullt. Dag ut och dag in. Sorliga, tråkiga, ledsamma, hjärtekrossande, förtvivlande kapitel, men även glädjande, roliga, kärleksfulla, spirande och inspirerande kapitel. Så eftersom att jag varje dag sedan snart 8 år tillbaka har skrivit på min livshistoria så har jag helt enkelt glömt av tiden. Jag måste någonstans ha trott att tiden skulle stå still och vänta tålmodigt på mig tills jag lagt ner pennan och lagt ifrån mig pappret. Men nä, tiden har rusat iväg och jag har inte hunnit ikapp. Min älskade krullhåriga 22åring som älskar metal och hårdrock är inte längre 22 år, utan han fyller 30 nästa månad. Mina bröst är inte lika fasta och rumpan har sänkt sig någon dm mot låren.
Dags att öppna ögonen och se vad jag skriver. Mitt enda liv, mitt enda liv jag har, mitt enda liv jag kommer få, mitt enda liv jag nånsin velat ha! Så d så!
Puss