mytheory

Förlossningsstoryn som ni alla väntat på kommer nu och här. 

 

Först lite förord. 

Jo men såatteh...jag har inte skrivit här på ett tag, ja dels för att jag har fött mitt barn och dels för att när man har fått ett barn så springer tiden iväg. Vad gör vi om dagarna? Hon äter, hon rapas, jag byter blöjan, hon sover, jag klär på henne, hon spyr ner sina kläder, jag byter kläderna, vi går en promenad, jag lagar lite mat och sen är hennes pappa hemma och då umgås vi antingen sittandes i soffan där vi turas om att hålla lillan i famnen, med TVn på i bakgrunden eller på varsitt håll där C spelar TV-spel på nedervåningen med lillan bredvid sig och jag sovandes i sovrummet. (Hello världens längsta mening..)

 

Men här kommer storyn iallafall. Ja ska försöka att inte bli långrandig men det är ganska svårt om jag ska få med allt som hänt under min förlossning.

 

Det är lördagsmorgon. Kl är 04:00 ca och jag går upp för att kissa som vanligt. Men kisset är rött och inte som vanligt. Det är blod. Jag drabbas av panik och väcker min djupt sovande sambo. Han blir inte lika skärrad som jag vilket är tur det. Han lugnar mig "lite" men jag ringer till förlossningen ändå och förklarar att det är blod i trosan, på pappret och i toaletten men jag har inte ont någonstans. Hon råder mig att gå och lägga mig igen och sen åka in till förlossningen kl 9:00 på morgonen. Jo visst tänkte en halv hysterisk jag- "sova, glöm det". Jag låg vaken och försökte inte ens sova. Hur skulle man kunna sova när ens barn man längtat och väntat på i över 9 månader kanske är....är...död. (Yes, worst case senario är vad som rör sig i mitt huvud i de 5 timmar som jag har tiden att tänka på detta).

 

Kl 8:00 lämnar vi huset. Förlossningsväskan är packad och med. 

Väl på Förlossningen ser man att jag har öppnat mig 1 cm... 1 futtig cm. Här har jag gått över tiden i en vecka och har bara öppnat mig 1 cm! 

En kvinnlig läkare undersöker mitt underliv noggrant men kan inte hitta orsaken till blödningen. Innan läkaren undersöker mig sätter Barnorskan (som mötte upp oss och skrev in oss), en CTG-kurva på min mage för att se om jag har sammandragningar och för att se så att barnets hjärtljud är normala. Hon gör även ett ultraljud på min mage för att se så att barnet mår bra....och lever (tänker jag). Barnet både levde och mådde bra. 

Allt ser bra ut och de skickar hem oss med ett löfte om att vi är välkomna tillbaka om jag skulle få ca 3 värkar på 10 min, om jag börjar blöda mer rikligt eller om något annat tyder på att förlossningen är igång. Bara jag slår en signal innan så att de är förberedda på att vi kommer.

Vi åker hem, träffas upp med mina svärföräldrar och käkar lunch på La Familia. Jag har hela tiden sammandragningar. Det gör inte så ont, utan är mest obehagligt. 

 

På kvällen ca 20:00 blir sammandragningarna tätare och gör ondare. Jag och C klockar sammandragningarna och får det till 3 sammandragningar på 13 minuter. Vi går och lägger oss och försöker sova. Jag sover inte en blund, det gör för ont. Sammandragningarna är täta och gör ont- så vi ringer förlossningen och åker in. 

Väl där, är jag fortfarande inte mer öppen än 1 cm, men de behåller oss båda och jag får en sovdos (bricanyl och morfin). Jag somnar och sover stora delar av natten.

 

Det är söndag. Jag har sovit bra på natten, men personalen har varit inne och känt på mig om jag öppnat mig något mer och på söndagsmorgonen konstaterade man att det har jag inte gjort. De skickar hem oss senare på dagen med två värktabletter och ett löfte om att vi är välkomna tillbaka om jag skulle få ca 3 värkar på 10 min, om jag börjar blöda eller om något annat tyder på att förlossningen är igång. Jag stortjuter i bilen. Vilken besvikelse, vad förnedrande att bli hemskickad när man har så ont och vet i ens sjätte sinne att förlossningen på ett eller annat sätt har börjat. Den har börjat utan min kropp. Kroppen och livmodern sjunger olika melodier och det känns och låter förjävligt. 

På kvällen klarar jag inte av smärtan längre. De två tabletterna jag fick hjälpte mig inte ett dugg. Jag ringer och de försöker övertala mig på förlossningen att bli hemma men jag säger att jag inte fixar det längre.

Vi åker in, jag är öppen 1 cm, CTG-kurvan visar att jag har regelbundna sammandragningar och att barnet mår bra, man lägger in mig på en sovdos (bricanyl och morfin) men jag sover inte mer än en timme den natten. Smärtan är för påtaglig. Medicinerna hjälper inte. Men jag öppnar mig inte. Kanske säger en barnmorska till mig på måndagsmorgonen att jag har öppnat mig 2 cm, men inte mer.

 

Det är måndag. CTG-Kurvan visar på täta sammandragningar, medicinen hjälper inte och just nu finns inget personalen på förlossningen kan göra för oss. Vi blir hemskickade. Jag har aldrig mått så dåligt psykiskt eller känt mig så kränkt i hela mitt liv. Ingen lyssnar på mig, förlossningen är igång- "klipp upp ma lite så ska ni se att ungen trycker på och vips så är jag öppen de där obligatoriska 10 cm som man måste vara öppen för att krysta ut bebis!"

Nä, vi får åka hem- smärtan är obeskrivlig. Sammandragningarna är 3-5 st på 10-15 min men jag öppnar mig inte!

Väl hemma gråter jag floder, ställer mig i duschen och duschar kokande varmt. Jag duschar så varmt och sålänge att varmvattnet tar slut. Men det var det enda som hjälpte. Att få duscha varmt. Så försök föreställ er min besvikelse när varmvattnet var slut. Vad nu då?! 

Jo kl 22:00 efter vi sett klart på Hasselhofs show så spyr jag. Jag har så ont att jag spyr. Då ringer C in till förlossningen och säger att "nu får ni ta henne på allvar. Hon har så ont att hon spyr, hon är helt likblek och har gråtit hela dagen, detta håller inte." 

De tar oss på allvar och vi åker in till förlossningen för sista gången..

 

Vi blir inskrivna av en jätterar barnmorska. Medens C lägger på pengar i bilen så känner barnmorskan om jag har öppnat mig något mer än den där förbannade 1 cm. 4 cm.....4 CM!!! Jag har öppnat mig 4 cm och jag ropar av lycka, för jag vet att man skickar inte hem en blivande mamma som har öppnat sig 4 cm. Nu äntligen tar dom mig på allvar. CTG-kurvan visar även att jag har regelbundna- täta sammandragningar. YES nu jädrar ska ungen ut!

Jag och C blir ledda till ett förlossningsrum. Där blir jag erbjuden lustgas och ett bad. Jag tackar och tar emot. De frågar även vilken sorts smärtlindring jag vill ha och svaret blir " allt ni har att erbjuda ". 

Nu gör det nämligen förbaskat ont med dessa sammandragningarna. Men lustgasen hjälper. Och det gör även badet. Och Christians lugnande ord. Han är en kämpe min man. Det bästa stödet man kan ha som gravid.

 

Efter badet ber jag att få EDA. kl 01:10 kommer en narkosläkare och sätter EDA på mig som misslyckas. Jag blev inte av med smärtan alls. Man kallar upp narkosläkaren igen och gör ett nytt försök kl 02:45 som även det misslyckas. 

Kl 02:00 tar man mitt fostervatten. Man tar alltså hål på hinnan för att se om förlossningsförloppet går snabbare, vilket det brukar göra men inte på mig inte...där ligger jag med min kära vän lustgasen och slafsar mule precis hela tiden. Utan lustgasen vet jag inte hur jag hade klarat mig.

kl 04:56 kopplar man in värkstimmulerande dropp på mig och fy satan så ont det gör. Värkarna som redan är täta och intensiva blir 100 gånger värre. Det är typ nu som jag inte vill vara med om detta längre..nu börjar jag känna att det får vara nog. 

kl 05:45 avslutar man droppet då ingen förändring sker. Jag känner mig helt orkeslös. Jag har ca 6-7 värkar per 10:e minut och varje värk är grymt intensiva och varar ca 1 minut vardera. Dr Ödman ordinerar 0,5 ml/ bricanyl så att jag ska få vila lite.

Men inte hjälper det inte...jag får då inte vila något. Jag har hela tiden starka krystkänslor men har inte öppnat mig mer än 5-6 cm så det är inte dax för det än. Hela tiden när jag krystar så säger C som suttit vid min sängkant hela tiden att jag ska ta lustgas istället och försöka slappna av. Han var en kämpe min älskade C i allt detta. Att se mig ligga och ha så ont utan att kunna göra något måste varit jättejobbigt för honom.

 

kl 09:59 tillkallas Dr. Kamal och han sätter en västerviksbedövning PCB (kolla upp det själva på wikipedia, orkar inte förklara vad det är för något) som ger bra effekt. Smärtan försvinner för ca 30 min och jag får äntligen lite vila mellan sammandragningarna. 

Kl 11:15 säger jag till min barnmorska Annicka att "antingen får ni ta död på mig eller så gör ni något..typ som kejsarsnitt för jag orkar verkligen inte mer!" och det var enda gången som jag gnällde. Hela natten hade jag så ont och mådde så dåligt för att inget hände men jag var hela tiden vänlig och tillmötesgående mot personalen och mot C. Men nu var det verkligen droppen som runnit över. Smärtan var obeskrivlig. 

Barnmorskan ger mig 0,25 ml/bricanyl och kommer tillbaka med Dr. Kamal efter 45 min varpå de säger att det blir ett akut kejsarsnitt. Dels pga att jag inte orkar mer och dels för att man kan se på CTG-kurvorna att bebis i magen börjar bli stressat. Lillan har bajsat i fostervattnet tydligen.

Nu förbereder man mig med att sätta KAD och tar HB på mig. HB 118.

 

Kl 12:53 är vår underbara dotter född. Hon har 10 fingrar och 10 tår och massa hår på huvudet! Det enda som jag reagerade på var att hennes huvud var helt snett. Och detta för att jag har legat i 13 timmar och tryckt och tryckt för att försöka få ut henne men hon låg i vidöppen huvudbjudning med förgående fosterdel nedom spinae. Hon hade inte kunnat komma ut på annat vis än med just kejsarsnitt. Eller jo visst hade hon det förresten men då var risken stor att hon hade fått någon skada. Vår fantastiska Cornelia var född. Medens de sydde ihop mig så fick pappa C följa med någon ut med Cornelia i famnen och efter jag blivit ihopsydd så körde man mig till PostOp.

Kl 15:30 kommer C ner till PostOp med vår fantastiska dotter och vi låter henne suga på bröstet. Hon är jätteduktig och tar bröstet direkt. 

kl 17:02 förflyttar man mig från PostOp till BB-avdelningen. 

Jag är överlycklig och helt upp över öronen förälskad i min lilla dotter. Detta låter jag alla ta del av när jag skriver på Facebook om hur allt har gått bra, att lillan är född, att hon vägde 3810 g och var 52 cm lång och att vi alla 3 mår bra. Det var den statusen jag skrev så att alla skulle veta.

Sms och telefonsamtal florerade till mina nära och kära. Allt var tipp topp. Äntligen var vi 3 den familj vi väntat på så länge.

 

ca kl 21:30 kommer barnmorskan Carina in  på vårat rum och gratulerar oss till vår dotter. Hon ger min värktabletter och drar även min KAD. Jag måste trycka på klockan när jag har varit på toaletten och kissat. Jag lovar att göra detta och kämpar för att hålla mig vaken för att kunna kissa innan jag somnat. Jag dricker massa vatten och runt ca kl 00:00 på natten känner jag att jag ska göra ett försök att kissa. Väl på toaletten "kissar" jag ut en stor koagel blod. Jag visste att man skulle blöda lite efter kejsarsnittet/förlossningen men inte såhär mycket. Jag ropar på C i panik och han kommer in på toaletten och säger att det är helt normalt. 

Ok, jag litar på C. Han vet vad han snackar om. 

ca kl 00:50 börjar Cornelia skrika och jag ger henne bröstet men hon vill inte ha det. Jag sätter mig på Cs säng och väcker honom i förtvivlan över att vår dotter gråter hejdlöst och jag inte vet varför. 

Helt från ingenstans precis när jag lämnat över Cornelia till C som är yrvaken- börjar det rinna längs benen på mig. Det är BLOD. Jag får panik för såhär mycket blod ska det inte rinna, det kan inte vara möjligt att detta är "normalt".  Jag reser mig upp och splasch säger det- blod forsar ner för mina ben och lämnar en stor pöl nedanför mina ben där jag står och det slutar inte rinna. 

C säger åt mig att springa in på toaletten. Jag springer in på toaletten och försöker torka bort blodet med vanligt skithuspapper men det fanns inget papper i världen som skulle sugit åt sig allt det blod som forsade ur mig. När jag är på toaletten larmar C akutlarmet på personalen. 

 

kl 01:10 kommer barnmorskan Carina in i vårt rum och ser allt blod på golvet, i Cs säng, i toaletten, längs mina ben och det blod som faktiskt fortfarande rinner ur mig. Hon stöttar mig till min sjukhussäng och tippar den så att jag ligger lågt med huvudet och fötterna i högläge. Hon larmar sin kollega som i sin tur larmar gynjouren medens Carina börjar massera min mage. Jag är livrädd. Jag vet att allt detta blod ska man inte bli av med. Det är alldeles för mycket. Under tiden Carina intensivt masserar min mage (livmodern) så känner jag hur blodet sprutar ur min vagina. Det rinner längst lakanen, längst ryggen, till mitt hår och droppar ner på golvet över mitt huvud. 

Jag försöker hålla andan. Jag försöker knipa ihop men vad jag känner är bara hur det rinner och hur stora koagler ramlar ner på golvet och går i bitar på golvet där det nu har samlats massa folk som jag inte vet vilka de är. 5-6 personer är i rummet förutom jag, C och en förtvivlad Cornelia som inte vill sluta gråta.

En läkare ger mig 4 cytotec rektalt. Jag svimmar. Enligt C och BM Carina försvann min färg. Mina läppar var bleka och min hy likblek. Jag vaknar och gör mitt bästa för att få fram orden " jag vill inte dö." Någon i rummet försäkrar mig om att man ska göra sitt bästa för att jag inte ska göra det heller.

Man försöker få en puls på mig utan resultat. Man försöker få ett blodtryck som uppmäts till 90/40

Gynjouren beslutar att man måste få ner mig till operation NU. BM Carina trycker hela tiden hårt på mig mage. Det gör så fruktansvärt ont men jag säger inget, jag vet att om hon slutar så dör jag. Hon räddar mitt liv, om hon slutar förblöder jag...

 

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt 29 åriga liv. Rädd att dö- att lämna det som är det mest dyrbara i mitt liv just nu- min dotter och min sambo. Lämna min dotter som bara fick träffa mig ett par timmar. Min dotter och jag som kämpat i 10 månader i magen och under förlossningen i 13 timmar tillsammans. Min stora kärlek som jag älskar över allt annat på jorden och som jag bara fått älska i knappt 9 år, min själsfrände Christian. Lämna min familj i Västervik, Stockholm, Överlida och Arboga. Låta min mamma och pappa få vara med om sin mellersta dotters begravning. Lämna mina vänner. mitt hus. mitt jobb. Bara lämna allt och inte finnas mer. Död.

Mina sista ord till Christian var "Jag älskar dig, ta hand om Cornelia och glöm inte att jag älskar er".

Där lämnade jag i en blodröd säng tillsammans med ett gäng läkare, Barnmorskor och säkert någon undersköterska- en lika vettskrämd Christian med sin skrikande dotter i famn, i ett rum blodrött av sin sambos blod överallt. 

Jag skriver detta och tårarna bara rinner. Jag tycker att det är så hemskt. Det är så fruktansvärt hemskt att tänka på hur jag kunde göra något sånt mot de två jag älskar mest i hela världen. Lämna dom så, rädda och ovetandes om de någonsin skulle få träffa mig levande igen. 

Jag kommer kunna släppa taget om att jag förlorade 4,5 liter blod (en vanlig människa har ca 4-5 liter blod i kroppen totalt), att mitt HB låg på under 66 under operationsbordet, på att jag fick 8 enheter blod, 4 E plasma och 1 trombocyter, jag kommer kunna gå vidare från att specialist läkaren Charlotte Pettersson gick in i mig manuellt och stoppade blödningen i livmodern som hade tagit livet av mig om personalen inte hade agerat så snabbt, jag kommer kunna bearbeta att narkosläkaren hade sagt till barnmorskan Carina att han inte trodde att jag skulle vakna upp från narkosen men jag kommer nog aldrig kunna släppa tanken på vilken smärta jag orsakade Christian den natten. 

Från att varit det lyckligaste han varit i hela sitt liv, till att allt krossas på en sekund. 

Jag vet att det inte var mitt fel, jag hade inte kunnat göra något annorlunda, men ändå. Det gör ont i mig när jag ser Cs blick då man kör iväg mig till operation. Där sitter han helt ensam i ett nerblodat rum med sin 12 timmars gamla bebis på armen som dessutom gråter förtvivlat.

 

Det som hände sen var att 2 från personalen kommer tillbaka till C och vårt rum, de ber C ta med sig Cornelia ut till dagrummet medens de städar upp i vårat rum. 30 min senare är de klara. Allt blod är borta men hans säng går inte att rädda. Den är totalförstörd av blodet.

C  ligger hela natten med Cornelia tätt intill sig i en ny säng som man rullar in på rummet till honom. 

 

När jag vaknar upp från min narkos så är det första jag säger "Var är Christian och Cornelia?" 

Personalen på postOp ringer till BB och ber Christian komma ner tilll oss. De är hos oss på 10 min. Christian hade praktiskt taget sprungit ner till oss. När han fick se mig ryggade han tillbaka. Han har senare berättat att han inte kände igen mig. Jag var som ett spöke, tom i blicken, kritvit i huden och helt svag. Jag själv minns inte så mycket av det mötet mer än att jag Christian gav mig en kyss, jag fick klappa på Cornelia och att tårarna rann ner längst mina kinder. 

När man på allvar tror att man ska dö och på något sätt tror att man är död under sin narkos så finns det ingen känsla som kan beskriva hur jag kände mig när jag fick se de två personerna som jag älskar mest i hela världen. Jag var inte död. Jag lurade döden. Jag lever. Men det var knappt.

 

Som ni förstår så hade jag mer tur än något annat. Tur att jag har bra läkekött, tur att jag omringades kring handlingskraftiga och profficionella människor som tog hand om mig och visste precis vad de skulle göra. Jag hade tur som inte hade somnat den natten, utan det var tur att Cornelia började gråta hejdlöst- vilket jag är henne evigt tacksam, jag hade tur som mot alla odds överlevde med kanske bara 0,5 liter av mitt egna blod kvar i kroppen, tur att mina organ inte stängde ner sig när jag hade ett blodtryck på 90/40. Tur att det finns människor i Sverige som delar min blodgrupp och som har beslutat att ge blod till Sveriges landsting. Jag har också turen med mig att jag som person är enveten och har en kämparglöd som inte finns hos gemeneman. 

Jag kan dö imorgon, bli påkörd av en bil eller ramla ner för trappen och bryta nacken men just idag- för att jag en gång har lurat döden, så tar jag tillvara på varenda dag jag får leva. 

 

Jag är evigt tacksam för personalen på BB. Till Carina som räddade mitt liv, som sa att hon inte varit med om detta på sina 25 år som Barnmorska på BB men som ändå visste precis vad hon skulle göra. Jag är evigt tacksam till personalen på PostOp som hade stenkoll på mig efter min stora blödning, som lugnade mig och klappade på mig när tårarna inte ville sluta rinna. Till personalen på BB som alla varit fantastiska och stöttas oss i detta. 

Jag är evigt tacksam till Christian som alltid finns vid min sida- no matter what. Till min dotter som jag är evigt tacksam över att jag får vara mamma till. Till läkarna Charlotte Pettersson och Karin Pihl som gjorde ett fantastiskt jobb under operationen. Till alla som var med under operationen. 

Tack tack tack!

 

Så detta var min förlossningshistoria. Jag mår bra idag. Vår dotter är 3 veckor + 1 dag gammal och mår bra. Christian mår bra så allt är toppen.

Skulle jag kunna göra detta igen? Hell yeah... :) kanske inte del 2 i berättelsen men lätt del 1.