A till B....ebis
Jag läser en fantastiskt rolig bok om barnafödsel och allt där emellan.
I boken står det om allt mellan att spermien gör sig hemmastadd i ägget, till tecken på att pappan till det framtida barnet sympatiserings frossar under mammans tjockmånader och massa annat.
Boken ger en ärlig men också rolig bild av bubblan man faktiskt lever i som gravid ser ut. För utomstående som inte är gravida eller har varit gravida är det nog svårt att relatera till texten i boken.
Skriven av Ann Söderlund och Hannah Widell och heter På Smällen - Från A till bebis.
Varma rekommendationer till dig som är eller planerar att bli gravid att läsa den.
Den boken har både etsat upp mina värsta farhågor med kallsvettiga panikångest attacker till följd men samtidigt lugnat mig till den milda grad att jag har sett barnafödandet lika lättsamt som att diska ur en såskastrull en vanlig sketen torsdag.
I ett kapitel jag läste inatt stod det om feta graviditeter. Ja för jag anser ju min graviditet vara en fet graviditet. Alltså inte vacker, blomstrande, skimrande eller härlig. Fet och ganska eländig faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Ja nu får ni väl titta med era stora ögon och öppen mun på skärmen och tänka att jag inte är riktigt klok.
En graviditet ÄR vacker. DEN BARA ÄR DET.(!!)
Nähä för det är den inte alls det alla gånger....
Mycket av hur man känner sig som gravid tror jag grundar sig i dels hur trygg man är i sin egna kropp från början men mycket MYCKET i hur man mår som gravid.
Jag visste inte den 10 Juni hur en graviditet skulle kännas när jag pissade på en liten vit plastpinne. Nu 9 månader senare vet jag hur min första graviditet har känts och om jag blickar tillbaka så har den inte varit en dans på rosor.
Förklara annars för mig vad det vackra i detta är:
- Illamående. Man hinner inte ens vakna förens man mår illa och vill spy. Infact, det sista man drömmer i drömmarnas land är hur man badar i sin egna gröngula kladdiga och illaluktande spya. Vakna du till den synen och tanken varje dag och kom sen till mig och säg att DET skulle vara vackert...
- Strike a pose. Jo visst gick la jag fram som en pansarvagn och skröt om hur jag skulle väga över 100 kg innan bullen var färdiggräddad i magen, och visst har jag fyllt de målen och kan nu säga "Hej, jag har en gång vägt över 100 kg!" Men nu såhär i 9:e månaden (när det är försent då såklart) så känner jag att det är la inget att skryta med...eller? Vem fan vill frivilligt väga 100 pannor? Ja för det är ju inte direkt som någon har tittat på mig med avundsjuk blick och tänkt "Ååh den där quinnan alltså, hon gör mig grön av avund med sina 100 pannor, ooohhåå schkobidoo, jag vill ju va som du uuu uu..." Nä knappast.
- Horrible hormones. Snyft, skratt, vrål, stök, stimm, psykbryt och en skvätt tomatsås...i taket efter ett raseriutbrott. Låter det som en romantisk komedi i era öron? Det är en blandning av skräck, thriller, komedi, romantik, action och fiction och nästan ingen erotik alls. Ja för har man inte innan lärt känna sitt kroppsliga känslosystem innan man grädda bulle så nog får man bekanta sig med alla känslor och sinnen man har nu. Jag lovar dig. Du kommer se sidor av dig själv du önskar du inte var kapabel till. Tips! Göm porslinet.
- Vatten mannen. I skrivandets stund myrsticker det i mina fötter och ben, vet ni varför? Jo för jag- en kvinna i sina 29 års glansdagar har blivit beordrad av sin barnmorska att använda STÖDSTRUMPOR dagligen. Tajta obekväma kärring kondomer på mina vackra unga alerta ben. Jag är endock såååå tacksam att det nu är vinter och inte sommar. Stödstrumporna ska hålla igen allt vatten jag samlar på mig i benen och fötterna men hör och häpna så ska dessa mirakelstrumpor även förhindra eventuell svullnad i vay-yey. Mmm, det sa barnmorskan te ma utan att ens tagit en titt mellan bena på mig. Jaha tänkte jag, det kanske är bra att man inte svullar upp allt för mycket där nere så att det blir trångt för baby att komma ut...ja menar det är ju redan så mycket utrymme och space för den att swichas ut som det är...eh ja. Sen att jag nu i slutskedet av denna graviditet kan kallas vid namn Michaela den vandrande kortisonsprutan har med vattenöverflödet i kroppen och göra också. Jag är alltså helt kortisonsvullen i ansiktet, på fingrarna och på låren. Michelingubben har fått stark konkurrens.
- Katate Kid mothe´ fuck´a. Man får räkna med att det inte bara är hormonerna som ger sig på dig och ger dig stryk rent känslomässigt, nä baby i magen kan sina moves också och är inte rädd att använda dom flera gånger om dagen. En kick i revbenen inifrån kroppen av en liten miniatyr av dig kanske inte gör lika ont som en kick utanpå revbenen efter ett krogslagsmål men endock känns det. Och i mitt läge kan inte fyllans smärtstillande effekt rädda dig heller. Jag kan känna såhär med denna punkt, att den är vacker och ger mig glädje när jag känner liv i magen- det är inte något fult i sparkarna. Men de kan vara obehagliga och irriterande. Speciellt när baby hickar flera gånger om dagen. Men då vet jag iallafall att baby mår bra, andas och lever i mig. Så det är ändå en störtskön känsla.
Sen vet jag att alla inte känner så som jag, en graviditet är sjukt olika från person till person, det har bara bevisats nu genom att vi har varit 3 tjejer som varit gravida samtidigt med sammanlagt 6 veckor mellan födelsedagen för förstföderskan och jag som ska föda sist. Vi har haft jätteolika syn på graviditetens krämpor och guldklimpar.
I den perfekta världen så hade jag sett att man kunde dela på detta med graviditeten mellan partnerna som ska ha barn. Antingen om det är två kvinnor, två män eller en man och en kvinna som ska ha barn så tycker jag att det är orättvist att det bara är kvinnan som får uppleva allt detta under 9 månader.
Många har sagt till mig, att de tycker synd om männen som fråntas möjligheten att vara gravida bara för att de har en penis- medens jag säger, tacka fan för det ni. Ni är välsignade med er förbannade dinglande dingdong.
Jag kommer inte heller sakna det, att vara gravid som många av mina förlösta vänner försöker pracka på mig att jag kommer göra. Jag tror inte det iallafall. Men vem vet, ack ack ack bubblan den sprack och allt blev vardag igen och där sitter jag i källaren med lilla fjunet på armen en kall aprilmorgon och vill ha min bubbla igen, vem vet.
Men nu- 3 veckor kvar fram till the do day så vill jag bara hålla om min älskade baby, pussa den, älska den, hålla om den, mata den, byta blöja på den, presentera den för sitt nya hem, gå promenad med den, leka med den, gosa med den och se hur Christian gör detsamma.
Nu ska jag hur eller hur fortsätta att bygga bo här hemma och börja måla lite i sovrummet för dagen så att vi kan flytta ner en våning till vårt nya sovrum redan imorgon eller på söndag. Jippy! Bilder kommer självfölgeli.
