mytheory

"Nu åter du precis som din mamma.." "Du och mamma är precis likadana"..
Denna mening har jag ofta fått höra i negativa sammanhang. Typ om jag har gjort något som ogillas av den som kläcker kommentaren. Oftast, även om det är sällan- av min pappa.
Och ja ba, jaha? Skulle det vara något som fick mig att vilja sluta vara på ett visst vis eller må dåligt över?
So what liksom?
Som jag ser det så är mina föräldrar mina förebilder. Det är dom som har uppfostrat mig till den jag är. Jag liknar min mamma till utseendet väldigt mycket. Och till sättet. Men är det så konstigt då? Vi har delat samma blod. Jag har legat i hennes mage.
Sen har mina övriga 3 syskon legat där och mojsat sig i morsans mage och vi är relativt olika ändå. Så det som händer när man kommer ut ur sin mammas mage är att man formas till en egen individ. Så är det. Men jag ser min morsa i alla mina syskon.
Det som hände i min och morsans fall är som för många andra.
Jag föddes. Stor till omkrets för att vara bebis. Flintskallig. Säkert temperamentsfull.
Åren gick, jag krälade mig igenom alla möjliga sorters nya upptäckter, lampa, katt, dä dä osv. Tillslut lär jag mig gå och prata någorlunda. I samma suck som jag går, springer jag och är som ett yrväder. Slår mig och beter mig "pojkaktigt" dvs. är orädd, slåss, sparkas, vill leka med bilar istället för dockor, har hellre på mig bekväma mjukisbyxor än en sticksig prinsessklänning med massa tyll.
Innan tonåren omkring 9-12 års åldern var jag hästtokig och fick utlopp för min uppmärksamhetsstörning utan att ha diagnostiserats i stallets lantliga atmosfär.
Sen flyttade vi till Västervik. Sålde hus, stall och gjorde oss av med hästar, katter och hundar. Eller vi behåll min cancersjuka vettskrämda häst, Flugan och världens snällaste, gosigaste hund- Traicy ett tag.

Hur eller hur, där och då fick jag la mens och minuterna senare stod jag nere på H&M och köpte på mig talgpuder vitt som snö, en svart kajal penna och en svart maskara på extrapris. Hem följde det med ett par svara stingtrosor, en push-up BH storlek 60a OCH avfärgningsmedel. Jag får absolut inte glömma de där många förpackningarna med avfärgningsmedel. Jag var Garniers största kund under många år. Så från att ha varit en hästtokig, fräknig, tuttlös mes till att vara überblonderad - eller varför inte - kritvit på både hår och hud, med översminkade ögon svarta som natten. På mig hade jag en BH som tryckte upp den lilla fjuttiga hud jag hade till klyfta precis under hakan, vita hotpants och ett par synligt svarta stringtrosor som gjorde skavsår mellan skinkorna för att jag drog upp dom såpass att banden skulle sitta på höfterna och en tajt magtröja.
The rebell whas born.
Ja, det finns bilder.
Där och då iallafall så var jag och min mamma inte bästa vänner precis. Vi var som hund och katt. Det var inte ens hatkärlek mellan oss. Det var ren och skär ångest. Hon tålde inte att se mig och vise versa.
Jo just det- med klädstilen, sminket och håret kom attityden. Jag blev en riktigt bitch. Det var oundvikligt. Det är något som alla tonåringar går igenom, mer eller mindre. Men eftersom jag alltid har hört att jag är en känslomänniska så var det väl inte mer än naturligt att jag skulle uttrycka alla dess känslor jag hade i den lilla tonårskroppen. Det gick inte att hålla inne. Då hade jag gått sönder totalt. Min storasyster var väl inte direkt mitt största fan heller. Ursch och fy. Man ska inte ångra något här i livet för allt är en erfarenhet, men jag kan med handen på hjärtat önskat att jag varit en nypa snällare och mer ödmjuk mot min storasyster då när jag var som värst bitchig. Hon fick ta mycket av min ångest och osäkerhet. Det konstiga var att jag då såg upp till henne och hennes vänner. Men det var så jävla svårt att fatta det då. Så jag retades och var taskig istället.
Jag flyttade till pappa. Och sen till egen lägenhet. Det var tufft, då fick jag verkligen bekänna färg. Men som sagt, jag blev en erfarenhet rikare.
Genom havet av alla söta pojkar som jag har fått kyssa innan jag fann min prins, så var där en groda som tog med mig till Göteborg. Vi hade inget att hämta någon av oss i lilla Västervik. Han hade iof inget att hämta i Göteborg heller för under hela tiden vi bodde där var han lika arbetslös som han varit i västervik, med samma slappa attityd till att bidra något till samhället. Han fick socialbidrag och kunde sova dagarna i ända, jag däremot fick jobb nästan direkt och stormtrivdes.
Där och då växte jag som människa. På mitt jobb, med det ansvaret det var att betala räkningarna i tid, att inte kunna åka hem till mamma och få hemlagat, ja att få stå på egna ben helt enkelt.
Jag var fortfarande en liten katig skihög men den attityden växte sakta men säkert bort och formades istället till en självsäkerhet och trygg attityd i att jag faktiskt var bra som jag var. Jag behövde inte spela Allan hela tiden.

Åren gick, jag träffade min prins och nu sitter jag här i mitt radhus, ett par mil från Göteborg med en egen bebis i magen som jag ska föda och sen börja uppfostra om en månad.
Den resan jag har gjort för att komma dit jag är idag är inte någon gråtdrypande historia hur en individ har tagit sig ur några svårigheter med orkanstryka som motstånd hela livet.

Min resa är likt många andras. Ganska normal. Ganska tråkig. Ganska mycket så som min egna mamma hade det kan jag tänka mig. Hon var inte heller guds bästa barn som ung, förlovade sig tidigt med en försupen raggare och flyttade ihop med honom redan som 14 åring(?) Sen fick hon visserligen barn när hon var 18 år med ett utredningsobjekt för en helt ny bokstavskombination och det fick inte jag- men våra stigar har ändock inte varit helt olika varandra.

Sen har jag oftast och länge sagt att jag skulle vilja bli som min mamma när jag blir stor. Det var kanske något de flesta barn sa fram tills de blev 5 år och sen ville de bli prinsessor eller brandmän, men jag höll långt om länge kvar i den linjen att jag ville bli som min mamma. Nu har jag inte alls samma ambitionsnivå som min egna mamma och har inte fått huvudet ur röven till att plugga något som jag egentligen skulle velat bli, men jag har lite av hennes drivkraft och självsäkerhet i mitt jobb.

Om min lilla bebis en dag skulle säga att "jag vill bli som du mamma" eller att den säger att den ser upp till mig eller om någon säger till den att "nu låter du som din mamma, du och din mamma är precis likadana" så hoppas jag att hon/han sträcker på sig med stolthet och säger "jaha, vad bra då!" Då kommer jag växa tre meter. Jag menar att det måste ju vara det bästa betyget en mamma kan få, att ens barn blir stolt över att få höra att den är lik sin mamma. 

Som förälder får man mycket information på MVC om just barnafödsel, amning, broshyrer om första tiden på BB och hemma, vad som ska inköpas för att underlätta babytiden, vad man kan och inte kan äta, information om hur kroppen beter sig och vad som är normal alternativt inte normalt. 

MEN man får ingen broshyr eller manual med facit HUR man blir den perfekta föräldern. Det är upp till var och en vad man vill göra av sin uppfostran till sitt egna barn. Och det är garanterat livets största utmaning. Jag ser fram emot det med spänning. Och hur klychigt det än låter så tänker jag göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Vilka är i dagsläget väldigt bra och känns stabila. 

Nu ska jag till posten och posta ett paket jag sålde igår på Tradera! Så det så :)