mytheory

Ja ja ja, mycket jävla tjat om min graviditet hit och dit. Men det får ni står ut med. Det är liksom det som är mitt största fokus just nu okeh..

 

Ja, jag ligger sömnlös om nätterna och det blir bara värre. I november 2013 när jag hade "sömnproblem" dels för att det var en plåga att ligga på rygg när jag skulle somna och dels för att jag gick på toaletten 3 gånger per natt, trodde jag "Jaha värre än såhär blir det la inte, och det kan jag leva med" men ack ack ack vilken naiv liten lort jag var nu när jag ser tillbaka på lilla fridfullt ovetande mig om vad som komma skulle.

Mina sömnproblem har eskalerat i den grad att jag är tacksam (och då menar jag verkligen tacksam och gråtfärdig av lycka) om jag får sova 3 timmar per natt sammanlagt. 

Ja för inte ska ni väl heller tro att dessa 3 underbara timmar av vila är i ett streck, ha- nä ni, det är sådär en timma hit- upp och kissa, en halvtimme dit- vaknar i ren panik för att jag inte kan andas och måste sittlägga mig, femton min- då jag har hamnat i ett delirium mellan vakenhet och sömn och blåshelvetet ska tömmas igen. 

Och jag antar att i vanlig folkmun låter en dålig natt på kanske 4-5 timmar någon/några gång i månaden som att man har sömnproblem, men girlfriend- jag hade i dagsläget huggit av en kär kroppsdel i gengäld till 4-5 timmar sömn per natt varje natt i resten av mitt liv.

 

Min barnmorska pratade sist med mig om den förfärliga och fasansfulla såkallade förlossningspsykosen som endel olycksdrabbade mödrar drar över sig som ett mörkt lapptäcke efter de har fött sina kära guldklimpar. Screw that too. Fortsätter detta så kommer jag hamna i något så mycket värre än en förlossningspsykos. Jag kommer hamna i ett nersammanbrotts-go-bananas-freaka-ut-totales-psykos långt innan ungen har hunnit lagt sig till rätta i magen. Kanske får jag till och med klämma ut baby på psyket. 

För er som läser detta och tycker att jag överdriver, walk i mile in my shoes innan ni dömmer säger jag bara. Prova en vecka, I dear you.

 

Sen visst, jag har en fördel i att jag inte behöver gå till jobbet varje dag. Men samtidigt, jag är ju vaken varje morgon när C plikttroget kilar iväg till sitt jobb så egentligen vad är det som hindrar att jag inte skulle kunnat gått till mitt jobb varje morgon och förhoppningsvis trötta ut mig totalt där så att mina nätter fylls av meningsfull utmattning? Mitt ego. Jag skulle tvunget ha havandeskapspenning. Och nä, jag hade säkert inte klarat av att jobba 100 % ändå som det ser ut i dagsläget. 

Men där har jag mitt största hot i denna kamp. Min rastlöshet. Den driver mig in i dessa sömnlösa nätter. Jag har helt enkelt för lite att stimulera min hjärna med om dagarna. 

Sen att jag lider av anemi gör inte saken helt enkel heller. För jag orkar inte ett skit!

Svimfärdig och klar att lämna in handduken om jag anstränger mig det minsta. Stackars hjärtat går på högvarv för att kompensera mitt låga blodvärde och jag ger hjärtat ingen lätt match. Dels har jag gått upp 30 kg under denna graviditet vilket redan där påfrestar hjärtat och dels har jag som sagt dragit över mig en anemi. Det är min tacksamhet och gåva till hjärtat för att det har pumpat så flitigt och hjälpsamt i mig i dessa 29 år. Tacken.

 

Men ja just det, jag vet inte vad som har hänt- är det kanske bara det faktum att jag har hittat tillbaka hit till bloggen på en mer regelbunden basis eller vad vet jag inte- men hur eller hur så har jag fått mer läsare igen vilket är superkul! Och eftersom ni uppenbarligen får ut NÅGOT av att läsa min blogg så tycker jag inte det är mer än rätt att jag i mitt desperata tillstånd ställer Er en fråga. Självklart är det valfritt att Svara och alla kan inte heller svara på denna fråga. Utan den riktar sig mer mot en målgrupp som kallas just mammor. 

Har ni- något tips eller råd till mig angående min sömn såhär i graviditetens slutskede (jag är gravid i v 36)? Bara något litet tips som kan göra att det infinner sig ett litet hopp i mitt arma bröst,