Livets spel och dess regler. Sometimes u win sometimes u don't.
I julas hade min mamma samlat de som förmådde sig ta sig upp till sälen inom familjen Månsson med familjer, till en stugan hon hade hyrt åt oss i en vecka. Vi som tillslut landade i sälen var jag och min familj, storasyrran och hennes familj samt mamma o pappa och vissa dagar mitt syskonbarn som är barn till ett yngre syskon jag har.
Förrutom att julen blev väldigt trevlig så hände något hemskt. Jo det var så att jag la ifrån mig min telefon i en microsekund och vad händer då tror ni? Jo ett av mina syskons barn roffar åt sig telefonen innan den hinner låsa sig och han letar sig igenom mina appar för att klicka på evighetsspelet i appform: Clash of Clans. Detta spel går mig på nerverna. Jag krigar, jag bygger, jag uppgraderar, jag sparar och jag samlar, jag skyddar min by så gott jag kan från fienden och jag bygger den i mån av de mynt och elexir jag lyckas skydda från fiender och sparar i andan med att jag håller mig ständigt uppdaterad.
Hur töntigt och fullkomligt avtändande låter inte detta? Jo..jag vet. Nu är inte min första reaktion jag vill förmedla i bloggen just sexighet eller att ni ska tända på mig men detta är typ...botten is nådd.
Men nähä det är den inte serni. För jo just den här julen, med just detta syskonbarn så förstör han just allt. Eller dom, jag vill inte peka finger utan jag misstänker att fler syskonbarn var inblandade i denna kompott.
Dessa små monster förgör hela min by, allt jag samlat på och allt jag byggt upp. På en microsekund. Och vad gör "Moster Mickis" aka jag då tror ni? Ja förrutom att fullständigt haverera innombords så brister jag även ut i gråt. I gråt. Inför alla. Barn i åldrar mellan 9 månader och 7 år sitter helt mållösa med öppna munnar och ögon stora som tefat.
Vad tjuter hon för?!
Ja, varför tjöt jag. Jo för att det kräver massa tid att underhålla det där jävla spelet. För att jag var sååå nära att kunna uppgradera mina drakar till lvl 4 för 8 mille som jag hade sparat sedan september samma år. För att det gör ont när något man skapat går sönder.
Såhär i efterhand när man ligger på en hopvikbar tältsäng på sjukhuset med en dotter som är uppkopplade till antibiotika intravenöst så kan jag la känna att, scha- det var ingen BIG BIG deal att spelet gick förlorat.
Men det är klart, en ann höll ju på att stryka med i våras- det är ju liksom ingen varningsklocka för att man inte kan fortsätta leva. Fortsätta känna. Tycka. Tänka. Vara den man är. Och samtidigt vet jag innerst inne att jag kanske överreagerade en smula.
I tisdagsnatt fick jag ett helt annat beskymmer att tänka på. Ja, infact så har jag inte tänkt på clash of clans sedan i tisdags förrens nu när jag började skriva detta inlägg.
(Ja jag återupptog speljä@#*!et för att skiten är så förbannat beroendeframkallande så man bara vill spy på dom rika asen som kom på spelidéen).
Jo från den ena infekterade berättelsen till den andra, för visst är ni nyfikna på vad jag och min dotter gör på sjukhuset en torsdagsnatt som denna?
Är det nu jag ska lämna er med en cliffhänger..
Så god natt då
Fortsättning följer...
Nädå. Ni känner la mig vid dethär laget- jag kan la aldrig hålla käft om något. Eller jo, nu typ outar jag mig själv officiellt som en skvallertacka. Vilket jag inte är. Det råkar faktiskt vara så att jag sitter inne med en del fräckisar och hemligheter som aldrig kommer att lämna min tanke. Riktigt big deals faktiskt..ha! Cliffhänger deluuux.
Åh så sjukt störigt att jag har ordADHD och hoppar från det ena stycket till det andra samtidigt som jag hela tiden glider in på andra ämnen. En slags ordschizofreni mer förresten.
I tisdagsnatt. Min dotter svullnar upp på högra sidan av ansiktet och ser ut som hon varit i slagsmål. När vi kom in till akuten så sa en sska just det "oj då så hon ser ut, stackars liten. Hon ser ut som att hon varit i slagsmål!".
Övertrött och vitsigt som jag är så säger jag "tycker du hon ser blåslagen ut, ja då ska du se den andra bäbisen"...
Bara ba ba ba bom! #göteborgshumor
Iallafall.
Dottern min har ett konstaterat svullet höger öga. Hög feber och är allmänt trött. En nål sätts i hennes lilla arm, man tar blodprover och drar med en tops över kletet vid hennes öga som man har skickar på odling.
Ett par timmar senare ligger vi på barnavd och lilltjejen får antibiotika i.v.
Nu är det torsdagsnatt. Mellan i tisdags och idag har hon haft hög feber som har gått ner till att vara nästan ingen feber alls, hon har träffat minst 7 olika läkare varav 3 av dessa ögonläkare och en öronläkare. De har konstaterat att dottern inte har bihålsinflammation (vilket är jätteskönt då bihålsinflammation kan vara rent av farligt för en 10-månaders bebis). De har konstaterat att det handlar om en bakterie.
Svullnaden i ansiktet har gått ner från att sträcka sig straxt över ögonbrynet ner mot näsbenet, ner mot munnen, bort till straxt innan örat och upp mot ögonbrynet igen till att "bara" vara svullet just kring ögat. Idag kan hon se på höger öga, igår fanns det ingen chans för henne att öppna ögat.
Man har sagt att hon eventuellt ska göra en CT röntgen imorgon för att se så att bakterien inte har spridit sig bakom ögat men nu ikväll sa en sska till mig att det säkert inte är aktuellt längre för att svullnaden har gått ner såpass kraftigt. Man har sett att antibiotikan tar mot denna bakterien och vi hoppas få åka hem imorgon. Tja, eller rättare sagt- JAG hoppas att vi får åka hem. Dottern blir så hiiimla väl omhändertagen här så hon hade nog velat stanna en natt till. All denna uppmärksamhet får hon inte på samma sätt hemma. Anledningen till att jag vill hem är just för att jag vill kunna sova utan att oroa mig, för annars är det toppen här! Som sagt- alla är supergulliga och proffsiga i personalen.
Nu kommer nattsköterskan in och ska koppla bort antibiotikan.
Dottern sover och märker ingenting. Det ska jag också göra nu. Sova.
Sen ska jag försöka att inte glömma och uppskatta det jag har i livet. Fan så lätt det är att bli upprörd för småsaker här i livet. Helt meningslöst.
God Natt Bloggen...
Vi ses ...eh...kanske imorgon?
